Ska staten förbjuda spelreklamen?

Det råder en hetsjakt just nu, av sällan skådat slag. I den ena larmrapporten efter den andra läser vi om personer som hamnat hos kronofogden, stulit pengar av sina egna barn och spelat ihjäl sina relationer och äktenskap. Ropen skallar på de sociala medierna, och civilminister Ardalan Shekarabi ”sätter ner foten” och tillsätter en utredning.

Men, utan att ringakta de som drabbas, det är trots allt en storm i ett vattenglas. Cirka 0,5% av Sveriges befolkning har eller har haft så stora problem med spelandet att det klassas som spelmissbruk. Vi kan ju jämföra detta med att 4,2% är alkoholberoende – nästan 10 gånger så många, med andra ord.

Ändå står ingen på barrikaderna och kräver förbud mot alkoholreklam – kan det bero på att den inte är lika störande för tv-tittarna? Var är foten nu, Ardalan? Var är folkstormen?

Är det alltid reklamens fel?

Har du sett lyxfällan någon gång? Här ser vi gång på gång människor som inte kan hantera sina pengar – shoppinghets och annat har lett dem till ruin. Men inte en enda gång har någon skyllt på byggföretagen när folk renoverar bort sina pengar, eller den där affären i Ullared när hela månadslönen går åt till impulsköp av kanvastavlor med gulliga katter på.

Debatten handlar mycket om hur vi ”luras” att spela bort våra pengar. Reklamen är så lockande att vi inte hinner tänka oss för, innan vi har gjort av med tusentals kronor som egentligen skulle gått till amorteringar, mat och kanske en hutt till helgen.

Det där som kallas eget ansvar

Varför pratar ingen om det personliga ansvaret i debatten? Som om vi skulle vara viljelösa marionetter utan förmåga att tänka själva? För inte betyder en reklamsnutt i TV att jag automatiskt förlorar pengar – först krävs en serie av aktiva val, innan jag ens kan börja spela.

1. Du ska starta upp datorn
2. Du ska leta upp ett onlinecasino
3. Du ska ta ett beslut om att spela – eller inte spela – på nämnda casino
4. Du ska registrera ett konto på spelsajten
5. Du ska sätta in pengar på ditt spelkonto
6. Du ska sitta och spela ganska länge, innan det börjar handla om betydande summor pengar

Så nog skjuter Ardalan Shekarabi på fel måltavla, alltid. Och när man reagerar på Ninja Casinos reklam om” pengarna på kontot innan nästa station”, försöker de få det till att de påstår att man ska vinna inom fem minuter. Men det enda man egentligen säger är att du har pengarna på banken på några minuter – efter att du har begärt ett uttag.

Balans i debatten, grabbar. Visst kan även vi tycka att det kunde vara mindre spelreklam i teve. Men att basera förbudshets på feltolkningar av spelsajternas budskap är knappast rätt väg att gå.

När telefonen ringer

Vad som däremot verkligen skulle behöva ses över är dessa telefonförsäljare, som ringer vid vilken tid som helst på dagen, jagade av kontrakt som inte ger dem någon lön om de inte säljer. Och de tar till vilka medel som helst för att få dig att säja ” ja tack” så många gånger som möjligt.

Dessa nasare tränger sig på dig när du inte vill, lockar och pockar och vet inte vad ”nej” betyder. De ger sig inte, och det enda sättet att bli av med dem är att slänga på luren (jaja… jag vet, men det låter inte lika häftigt att säga ”trycka hårt på avstängningsknappen”).

Tant Sigrid har inte en chans mot dessa slipade säljare, och innan hon vet ordet av har hon beställt varenda sportkanal som finns, bara för att hennes sonson besöker henne en gång vartannat år. Här handlar det inte lika mycket om en massa aktiva val. Är du bara det minsta svag och osäker kollrar de bort dig på nolltid.

Där har du något att sätta tänderna i, civilministern.